Stockholm maraton med kärleken

Så kom dagen när vi äntligen fick genomföra vårt första maraton tillsammans, Asics Stockholm maraton 2021 och vilket maraton det blev och vilken debut för min Andreas samt ett mycket härligt lopp även för mig som tidigare tappat lusten att alls springa lopp igen .

 Jag har sprungit många maraton och de flesta av dem har varit fantastiska med tider som varit i enighet med vad jag tränat till då jag verkligen under några år ville förbättra mig på distansen. Mina tider har därför legat de senaste åren på mellan 2.52 och 3.04. I år hade jag inga ambitioner mer än att få dela glädjen för att springa med Andreas.  Delad glädje är dubbel glädje och vi har ju kört våra långpass ihop nästan 1 varje helg sedan i vintras. förutom under 4 veckor då jag hade problem med min rygg . Farten på våra långpass har då legat på mellan 4.40 och 5 minuter per km vilket också var den fart vi hade som mål i lördags fast det gick så mycket lättare och bättre än vi trott.

Farten innebär för mig trygghet och det känns som jag kan hålla den länge.  Mina pass har varit mestadels distanspass och bra mycket färre mil och timmar än tidigare år, medvetet men jag vet sedan tidigare att uthållighet är min starkaste sida och att jag brukar kunna hålla en fart väldigt länge.

Ett maraton är fantastiskt,   även om det i stunden gör ont och kroppen skriker sluta för att den helt enkelt tycker att det räcker nu. Efteråt så svider benen och du har svårt att både gå i trappor och sätta dig ner känns som en mardröm . Ändå så ler du . Ja hela du ler inombords.

 Vad är det som gör att 20 000 människor eller fler vill dela detta tillsammans?  Denna hatkärlek för att flytta benen framåt mil efter mil. Springa fram mot målet med krökta ryggar, stapplande ben,  stolta hållningar, hasande eller alldeles för trippande fötter, känslor av magont och illamående, med ömma ben och magar som töms , med leende ansikten, lätta ben eller ansikten fyllda av plågor mot linjen som ska göra dem till maratonlöpare? De har en sak gemensamt, de är löpare.

Det är en fantastisk känsla att springa de 42192 km mot målet och veta att du har hanterat både fysiska och mentala uppladdning som krävs oavsett om du gör det på 2.10 eller 6 h. I ett maraton är alla vinnare och det är det som gör att människor väljer att delta år efter år. Vet du vad det bästa är?

Att krama om Andreas efter målgång är värda alla mil i världen.

Du behöver inte se ut på något speciellt sätt, du behöver inte föra eller röra dig på något speciellt sätt och du behöver inte vara någon annan än den du är.  En löpare är en löpare och den medalj du har på bröstet talar för att du gjort det rätta.  På ett maraton är du accepterad och respekterad i en värld där vi alla brottas med tankar om att inte räcka till.

De människor du passerar efter färden eller som passerar dig, vem vet vad de har i sitt bagage och hur mycket eller inte mycket det tränat för att komma dit de är. Det spelar ingen roll utan det enda som räknas är vad du själv gjort och att du gör det så jädra bra för dig själv så att just du kan vara nöjd.

Sida vid sida på väg mot mål.

Det här är min historia. Min berättelse från mitt 17e maratonlopp som är långt ifrån det sista men absolut det bästa hittills.  Det är heller inte unikt på något sätt och säkerligen sitter det flera där ute som delar samma känslor.  Vad är det då som gör just detta loppet så minnesvärt för mig?

Jo jag fick dela det med mannen i mitt liv. Han som fått mig att förstå vad kärlek är. Han som får mig att glömma att löpning inte är allt, för löpning är långt ifrån allt.

Vi visste inte då, men jag visste. Jag anade och jag trodde på honom så jag därför var jag aldrig rädd att jag körde på för hårt. Jag vet hans kapacitet och jag vet också att jag brukar vara bra på håla jämna tider på maror. Så blev det även i år.

I år hade jag inga egna krav på mig själv utan jag och Andreas skulle springa tillsammans på hans första maraton.  I normala fall skulle jag nog stått där på startlinjen och velat slå min förra tid men det var aldrig ett mål utan vi hade satt upp en måltid tillsammans som ligger i enighet med vad vi tränat senaste månaderna.

Exakt hur det skulle gå visste vi inte men 3.20 till 3.30 på ett maraton var vad vi tänkte oss. Förra helgen veckan före så sprang vi tillsammans ett sista pass där vi snittade 4.32 och den känslan hos oss båda var så bra. Jag vet att vi skojade tillsammans om att tänk hur det skulle vara att springa in på 3.15 i år men vi var båda helt eniga att det skulle vi spara till framtiden eftersom att nu i år skulle det bara vara lätt och roligt.

Vi visste inte då att det skulle bli ännu mer än så och att 4.32 var just lätt och roligt. Vi visste inte då att Andreas skulle springa in flera minuter bättre än en tid han egentligen aldrig kunnat drömma om på sin första maraton trots att vi egentligen bara hade kul hela vägen .

Bild från TV 4 sändning
Innan starten

 Vi startade i grupp A men långt bak och kom utvilade till starten dryga timmen före . Vi lämnade in väskor på Östermalms IP, vilket var första gången för mig på många år. Tidigare har jag bytt om på  Stadion. Jag måste säga att det var coolt att få känna sig som en av de andra vanliga löparna som trängs med varandra, irrar omkring och letar toaletter i sista minuten och även drar en rövare bakom trädet. Nakna rumpor det bjuder man tydligen på på Östermalms IP. =)

15 minuter före starten kom vi in i fållan och då köade vi till en bajjamaja som vi precis hann in till innan vi gick fram och ställde oss på en plats som kändes bra att stå på.

Det var mäktigt att stå där med Andreas. Medan musiken spelade och de räknade ner fylldes hela jag av ett pirr. Jag var inte nervös på ett sätt som jag brukade vara när jag stod där längs framme med ett lägre startnummer. Nu var det mer en nervositet av att jag så gärna ville vara en bra farthållare till mannen vid min sida.  Jag ville springa långsamt, hålla igen, inte ryckas med av allt adrenalin som fanns i kroppen, för jag kände att jag var i form, ja hela min kropp vittnade om det när starten gick.

En sista kram och så gick starten.  Nu måste du hålla dig bakom mig, sade jag till Andreas och det gjorde han.  Vi startade första 5 km lite långsammare än vad snittet var men ändå fortare än vi planerat men jag kollade hela tiden av att det kändes bra och det gjorde det för oss båda. Det kändes lätt, kontrollerat och det var nu vi visste att vi laddat upp precis på rätt sätt för att göra vårt lopp.

Vid 10 km kollade jag av med Andreas och trots att det gick lite fortare och vi hade passerat 3 h och 15 minuter ballongerna och det stora klungan av löpare så bestämde vi att fortsätta.

Jag visste att det skulle gå även om  Andreas tvivlade och tyckte det gick fortare än vi pratat om. För varje 5 km hade jag koll på hur vi låg och jag visste att vi inte tappade, vilket mentalt kändes skönt. Det som var mest fantastiskt var känslan av att det kändes rätt. Så otroligt rätt.

Energiplanen såg ut så att vi tog en Enervit liguid vid km 10, 20, 25, 30 och 35 och där mellan var det vatten och energidryck som gällde.  Det flöt på bra tycker jag och ingen av oss upplvde något konstigt mer än att man så klart bir lite trött i benen. För mig kom det vid 35 km när jag kände att mitt vänstra ben var stelare än det högra men inte mer än att jag kunde skärpa till mig och plocka fram pannbenet för att ta oss i mål.

En sann inspiration Helena Kvapil. Ödmjuk och en fin vän.

Vi passerade löpare på löpare på den långa färden och sprang förbi så många.  Jag kan faktiskt inte komma ihåg att vi blivit omsprungna av någon förrän möjligen på de sista 5 km efter Västerbron.  Andreas trodde i början att jag sprang mycket fortare än alla andra och ökade farten när vi passerade dem, men i efterhand förstod han att det bara var de andra som tappade och vi som höll jämn fart.

Känslan efter målgång var fantastiskt. Att få krama om en trött  Andreas som inte förstod vad det var han hade gjort. Att han faktiskt sprungit sitt första maraton på 3 timmar och 12 minuter det är stort och få förunnat. Inte ens många rutinerade löpare klarar detta.  Han har en sådan otrolig talang min Andreas och jag beundrar honom för det.  Jag har inte ord att beskriva hur otroligt det kändes att få dela den här glädjen jag känner för löpning med någon jag älskar. Det är ju det här jag drömt om. Det är det här jag vill.

Kvällen var ljuvlig. Vi firade ihop med badkar och god mat samt en lång promenad hela söndagen innan hemresa då jag fick se hela Söder .

Jag vet att jag sagt tidigare att jag inte kommer sikta på att göra snabba tider igen.  Mitt sista maraton var 2.57, också i Stockholm,  och efter detta tappade jag lite motivationen. Nu har den dock kommit åter så jag tror att det jag behövt har varit just detta. Att träna på känsla och sätta upp ett mål helt och fyllt baserat på glädje utan att mata snabba intervaller utan bara springa för må bra.

 Däremot ska jag erkänna att efter detta lopp med min Andreas har det börjat väckas tankar hos oss båda tillsammans att sikta på 3 timmar.   Springer man sitt första maraton på 3.12 så finns det så mycket mer att hämta hos honom och jag kommer hänga med på tåget om det är det han vill.  Den som lever får se.

Det som väntar nu är några kloka återhämtningsdagar med ingen löpning. Benen är fortfarande stela och ömma och jag är inte heller sugen på att springa.  Framåt helgen kommer vi springa ett lugnt pass ihop och sedan väntar 3 veckor av förberedelse på att fixa nästa utmaning tillsammans, nämligen ett 69 km lopp.  Livet är en utmaning och tillsammans kan man fixa allt.

Vi hörs

Tack för alla hälsningar, grattis och pepp. Ni är fantastiska!

2 reaktioner på ”Stockholm maraton med kärleken

  1. Helt underbart att få följa er och läsa dina vackra, kärleksfulla ord som beskriver känslan och engagemanget i när man ”hittat rätt”. Fantastiskt🌷/ Rickard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s