Mot Spanien, äventyr och Donana ultra!

Bild från en grå och ändå härlig löptur

Det är en stilla och aningen kulen tisdag i den norra delen av landet . Funderingar om mitt nästa äventyr ger sig till känna. Lite pirr men mestadels tacksamhet. Om 4 dagar är det dags att springa 69 km i kanske, en av Spaniens vackraste nationalparker. För andra gången och för 2a gången också inte direkt förberedd till punkt och pricka hur man nu någonsin blir det när det handlar om så långa distanser. Försöker tänka att mina tankar nu försöker spela mig ett spratt och säga fel saker till mig. Jag boxar bort dem likt de vore en fiende och säger till mig själv att jag gjort det bästa jag kan. Jag lämnar över resten till högre makt eller vad som styr .

Förberedelserna har gått bra och jag har kunnat springa sammanhängande med ett snitt på 5 till 9 mil i veckan sedan augusti med god känsla och de pass jag gör är numera roliga och utvalda och sällan rutinstyrda eller slentrian

Återhämtningen efter Stockholm maraton har gått bra. Jag mår i övrigt bra och det är också högst avgörande. Löpning är ju en stor del av att jag mår bra för den är och kommer alltid vara min snuttefilt även om den idag inte är hela världen . Idag hanterar jag en motgång eller skada bättre än tidigare när löpningen på något sätt tog en större plats hos mig. Att hitta balans är det viktigaste och att verkligen njuta av tröning och äventyr som ger möjligheter till att dela och upptäcka världen ihop med den jag älskar är så underbart.

Vi fick vinter i Luleå för en kort period innan regnet kom.
Men löpning fungerar i alla väder

Efter maran I oktober tog jag några dagar utan löpning. Jag vilade från löpning till torsdag vilket blev 4 dagar och smög igång redan på måndag veckan efter med spinning . Det kändes skönt i benen att få igång blodgenomströmningen och driva ut slagget och för varje pass kändes träningsvärken allt mindre . Trots att årets tid var långt i från mina tidigare resultat så var det samma härliga känsla efter och jag ljuger om jag säger att det inte kändes att gå ner för trappor.

Jag kände mig stolt över mig och Andreas efteråt som sprang sin maradebut och stolt över mig själv som gått från att varit en renodlad tävlingsmänniska, vilket jag ännu på ett sätt är , men tidigare har jag verkligen haft siktet inställt på att prestera på tävlingar . Nu är jag nöjd oavsett tid. Känslan efter är densamma. Jag känner nöjdhet över att ha sprungit i mål som segrare för mig med känslan av något nytt som innebär att löpning är så mycket mer än att jaga tider där jag kan njuta och samtidigt vara ett stöd till någon och dela äventyren med någon.

Snittet 4.31 min / km kändes som en bra genomkörare inför Donana som väntar om 4 dagar. Syftet med resan är att få äventyra igen genom nationalparken där jag sprang en av mina största segrar, men även att få hälsa på mina två kompisar som bor i Spanien . Vi kommer spendera 1 dag hos Gabriella i vackra Estepona och tre dagar i Fuengirola hos Kerstin . Utöver det blir det hotel med spa i Estepona. Sedan har jag och Andreas hyrt bil under veckan så vi enkelt tar oss upp till Sevilla där vi kommer starta.

Jag och Rain efter Donana 2019. Der var verkligen en fantastisk känsla efter .
Bild från 2019 då jag sprang mitt senaste Ultra i nationalparken

Det var en fantastisk dag och en fantastisk prestation av mig. Kanske en av de lopp jag är mest stolt över. Det var ett år som innebar stora förändringar och strax där efter kom Corona som en blixt från klar himmel.

Träningen numera är en varierad kompott av både löpning och spinning och styrka. Problemet för mig med styrkan är att min kropp svarar så fort och bygger muskler som blir som spända fiolsträngar . Min favorittövning Dips, ger mig om möjligt snygga armar men mer löparskygga armar 🤣

Men först lite mer rödbetsjuice och en sista massage innan avgång i morgon . Det sägs ju att Rödbetsjuice skall höja prestationen och det vi tror på det gör vi .

Mitt mål inför nästa lopp är att återigen uppleva det jag upplevde i Stockholm. Att kunna springa på en så god känsla att man får ut mer än man trott från början . Andreas och jag har en ambition att följas åt men ingen vet vad som händer på en så lång distans. Inte ens jag känner mig helt säker och det är en del av utmaningen . Hur det än går gör vi det tillsammans och ser nu fram emot en fantastisk minisemester.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s