Det är två dagar efter. Jag stapplar fram med ben som styltor och försöker få till någon slags pendel i mina tunga ben längs efter den vackra strandpromenaden på Spanska Solkusten. Med solen i ansiktet, vinden i håret och ljudet av skvalpande vågor tröstar jag mig själv med att jag faktiskt återigen trots mindre förberedelse än innan klarat att ta mig runt ett Ultra på 71 km.

71 km är långt. Det är som att köra bil från Luleå till Älvsbyn och den sträckan är lång bara att sitta i en bil. Tillsammans med mitt livs kärlek har jag

lubbat i mål på mitt livs 3e lopp längre än 50 km och hans längsta ever. Jag ska berätta mer om min dag. En fantastisk dag men först vill jag berätta för Er som tror att det bara är rosenskimrande att det varken är lätt eller gratis för någon att springa så långt . Jag är idag om möjligt ännu mer imponerad av dem som springer långlopp och som till och med gör det ännu längre än jag. När allt flyter på är det som att flyga fram på rosa moln men när benen strejkar och du mentalt vet att du har långt kvar så är det som att luften går ur dig. Du tappar all tro på dig själv när den fart du normalt sett aldrig har problem att hålla plötsligt inte går för att benen strejkar och huvudet strejkar trots att du gjort det förr och har så mycket vilja normalt som plötsligt sviker dig totalt. Spelar ingen roll hur snabb du är på kortare distanspass eller hur fort du cyklar . Att springa långt kräver pannben och uthållighet. Det får du endast genom träning i form av mil springandes. Det gör periodvis ont och det kommer dåliga tankar om att bryta loppet och tankar som får en av tvivla på sin egen kapacitet och förmåga. Du känner dig dålig , långsam och som om allting står still. Till slut tänker du bara att fötterna framåt och det får ta den tid det tar för framåt kommer du och det går aldrig mer sakta än i ditt eget huvud . När du väl ser målet är det ett rus av glädje och när du gör det hand i hand med den du älskar vid din sida. Han som stått ut med dig när du velat ge upp, ja då kommer tårarna. Du pustar ut. Förenas i en stor stor kram och sekunden efter hör du att du vunnit loppet och kommit in som första lag i duoklassen och 2a dam totalt, ja då inser du att det är så jädra värt det. Detta är min historia om mitt 3e Ultra längre än 50 km och mitt älsklingslopp med min Andreas .

Vi åkte till Spanien redan onsdagen före loppet och hann med att utforska både Estepona, Fuengirola och Sevilla.

Vi hade hyrt bil från flygplatsen så den har vi haft hela veckan vilket var smidigt. Att få några dagar före loppet var skönt och att acklamisera sig till Tapas- livet och allt annat underbart. Att träffa vänner från ungdomen gav energi och när vi efter en lång bilresa anlände till Sevilla på fredag och hämtade ut nummerlappar var vi taggade. Vi sov gott på hotel Madrid där servicen var fantastisk. Vad sägs om att hjälpa med allt från säkerhetsnålar till tidig frukost?

Starten skulle gå klockan 08.00 och för att slippa krångla med bilen och eventuellt leta parkering i stressen så tog vi taxi till starten. Väl framme var vi i god tid och värmde inte upp utan fixade det sista med våra ryggsäckar. Solen höll på gå upp och det skulle bli en solig och varm dag. Dock är det höst även här och stora skillnader mellan morgon och dag där det är ca 10 grader på morgonen och 20 på dagen i solen . Solen är svag men ändå varm med stor famn. Fortfarande råder munskydd här på oktober där det är svårt att hålla avstånd men när starten gick åkte skydden av.

När starten gick kändes det lätt och det gick så klart lite fortare än planerat . Vi låg i en fart på dryga 4.40 min per km och efter någon km var vi hemmastadda i den farten vi ville hålla runt 5 min per km. Jag hann med att fota lite och vi njöt av de fantastiska vyerna. 71 km är långt. Farten ska hålla länge.

Redan vid 22 km kommer en 9 km lång slakmotor, dvs en uppförsbacke som aldrig vill ta slut . Den är inte brant på ett sätt som gör det tufft men den suger musten ur låren. Vid 30 km kände jag att mina lår var oroväckande trötta på ett sätt jag inte brukar bli. Redan i den stunden är det lätt att negativa tankar infinner sig. Jag sade till Andreas att jag nog inte kommer orka hålla farten . Han instämde att även han började ana en stelhet . Vid maran på dryga 3 h .25 min bet jag ihop och trots att låren är trötta är allt det vackra det som för en framåt .

Vid 45 började vi lägga in korta gåpauser för jag hade då fått en större mental dipp som jag inte upplevt innan . När jag tänker efter är det inte konstigt . Jag lever lite på mina gamla meriter och tror att min kropp ska tåla samma som när jag kanske gjorde 3 till 4 maror om året och totalt 15 lopp. Att tävla ger hårdhet men att inte tävla ger inte samma hårdhet o benen och huvudet . I år har jag kört som längst 42 km 1 gång och det var för endast 4 veckor sedan och Vid ett tillfälle på Stockholmmaraton . Min kropp är inte lika seg och uthållig som innan . Det funkar så att ju mer längre pass du kör desto mer vana får musklerna och mer mitokondrier. Ju mindre förberedelse desto mer krämpor efter vägen.

Hur som så fick vi kilometerna att gå. Ett ben framåt och 1 kilometer i taget .Vi räknade varje 5 km som delmål och gick en minut var 5e km för det var vad mitt psyke behövde . Klart vi tappade lite fart men vi visste och blev mer och mer säkra på att vi skulle fixa en bra tid för oss ändå. Jag visste också att endast en dam var före mig vilket hjälpte mig att ändå sträva framåt.

Plötsligt började det kännas lite lättare och nu var det mest huvudet som bråkade med mig. Andreas var så bra på peppa och jag verkligen såg hur han njöt . Jag njöt jag också så klart. Emellanåt infann sig ett lyckorus av glädje. Tänk att just jag gör detta ihop med denna underbara man . Ja men ni vet känslorna svämmar över när också endorfinerna flödar .

Så närmade vi oss målet och plötsligt insåg även jag att vi skulle komma in på en fantastisk tid trots att vi fått gå emellanåt. Vi kom i kapp två löpare som sprungit om oss då och då och de började gå endast någon hundrameter från målet. Jag vet att jag tänkte att nu måste jag också gå när plötsligt skylten uppenbarade sig. Då kom tårarna.

– Vi kommer klara det älskling säger jag och snyftar fram. Jag tar Andreas hand och vi springer in på den röda mattan . Jag hör hur speakern pratar på spanska om oss. Efteråt frågar de vart vi kommer ifrån. När vi svarar Sverige blir de väldigt uppspelt och vi känner oss som stjärnor. Vi vann loppet fick vi höra och arrangörens ansvariga är glad att vi ville komma.

Sedan kommer stelheten.

Pang!!!!!. Som ett brev på posten . Kroppen är otroligt för den för oss fram så länge vi inte stannar. När vi väl gör det är det kört. Då känner du hur varje muskelfiber fått jobba. Det är svårt att sätta sig ner för att inte tala om hur det känns att resa sig. Men allt detta spelar ingen roll. Mitt i allt detta kommer stoltheten i kapp mig . Min Andreas hur jädra duktig är han inte. Aldrig sprungit längre än 38 km i sitt liv och grejar maran på 3.12 . Sedan detta. Ett Ultra på 71 km. Och jag. Efter alla mina problem med ryggen och krångel som fått mig att avsluta min satsning på löpningen kan ännu leverera dessa resultat trots mindre löpträning.

Det var en lång dag men en fantastisk dag. Du växer som människa och du lär känna dig själv bättre. Jag vet vad jag behöver träna mer på till nästa gång då jag ska vara mer förberedd. Mer långpass och mer maror som tävlingar. Vi har redan bestämt att vi kör 2022 men innan dess väntar fler äventyr. Kanske blir det fru och herr Nordblad i duoklass då.

Till er alla som följer mig och alla som hört av sig och gratulerat. Tack. Från djupet av mitt innerta