Jag samlar mig själv och gör mig beredd för min dagliga motionsrunda. Vädret där ute är halvmulet och tråkigt och det ringlar små snöflingor från himlen som lägger sig på gångvägen och bildar en aningen slirig yta inte helt optimalt för löpardojjor. Jag försöker tänka på hur bra jag mår av att röra mig och det är det som till slut gör att jag tar mig ut. Den ständiga motivationen som har så stor betydelse för att driva oss framåt. och som till slut bidrar till att det som ska göras blir gjort.

De första stegen känns alltid värst. Det känns så trögt, inte minst på grund av det gnissliga underlaget, men det kommer tankar i huvudet om att jag är dålig och otränad. Mitt kloka jag vet , att så givetvis inte är fallet. Mitt kloka jag säger att jag är stark, fantastisk och en superlöpare som dessutom gör detta under de förutsättningar som finns. Jag har i slutändan den motivationen, den som behövs för att fortsätta även när det tar emot. Men så kommer solen och ger ljus till hela mig och stegen för mig vidare framåt mot det som väntar.

Det är ytterligare en ny vecka. En vecka i månaden nummer 2. Om 3 veckor fyller jag 42, fast i mitt sinne är jag fortfarande 25. Har åldern någon betydelse, nej jag tror inte det. Är jag en gammal mamma för att jag kommer vara 42 när barnet föds? Visst är det så att risken för missfall ökar med stigande ålder, för att inte tala om svårigheten att bli gravid, som jag inte haft och är lyckligt lottad. Jag försöker intala mig att man kan vara ung i sinnet och att det också har betydelse och att en vältränad kropp har lättare att klara av motgångar. Dessutom är jag glad att jag har hunnit med allt annat i mitt liv som jag haft. Det är nu jag är redo, redo för mer.

Om ingen visste att jag är gravid så tror jag inte det skulle märkas och i vissa stunder känner jag mig inte gravid . Dock inbillar jag mig se en liten putande mage vilket känns härligt. Alla tecken är bara en bonus nu.

Efter ett tag har jag betat av 8 km och jag börjar känna att huden under underställströjan är lite fuktig, samtidigt som en känsla av välbehag infinner sig. Det har fötts några rosor på mina kinder och de sista kilometerna av passet känns faktiskt riktigt kul och uppfriskande. Efteråt gör jag mina sista timmar för dagen på jobbet , i hemmet med bättre engagemang. Det som är mest häftigt är att 8 km känns långt. Hajjar ni? Långt, för en som i princip knappt bytt om för 8 km förrut. Jag kommer in med ett stort leende på mina läppar och en otrolig stolthet över det jag precis gjort. Jag känner mig nöjd. Det känns också som det har vänt. Jag är faktiskt både piggare och gladare.

Är det inte just detta som är en del mot personlig utveckling? När du är så mitt uppe i någonting så kör du bara på och förväntar dig att allting ska gå som på rosor. När du släpper kraven, tillåter dig att njuta och bara flyter med i din egna prestation för dagen så infaller sig en helt annan känsla.

Efter att jag fick veta att jag väntade barn har det svåraste för mig varit motivationen att träna när hormonerna under 1a månaderna dansat runt i mig. Det var aldrig några problem tidigare att ta mig ut på 1 eller till och med två pass om dagen och det var något jag ville göra i och med att mina mål då var annorlunda. Ju mer jag läser på så förstår jag att det kommer fler och fler saker som helt enkelt följer med att vara gravid, som att du kan få ont i magen, vara hård i magen, vara trött och omotiverad, att du är kort i stubinen eller fylld av känslor. Jag har till exempelvis kommit på mig själv med att börja gråta över saker jag normalt inte gråter över. Jag kan börja sakna min mamma om kvällen så tårarna rinner eller reagera starkare nu på saker som händer och sker, eller hur människor bemöter mig. Allt detta är normalt men ovanligt för mig som också brukar ha mer energi.

Varför jaga efter något bättre när det bästa ligger precis framför dig?

Ta emot det, acceptera det du inte kan förändra och gör det bästa av det.

Min träning har sett ut de senaste 7 veckorna, som att jag springer ca 7-10 km om dagen och vissa dagar åker jag skidor också eller istället för . Idag använde jag min friskvårdstimme till Indoorwalking 40 min i kombination med 6 km löpband. Det är ingenting som känns jobbigt nu och så länge det känns bra kör jag på även om intensiteten är lägre.

Jag kör också ibland lite fart på löpbandet där min nuvarande fart idag, är långsammare än den varit om jag inte varit gravid men det är bra att variera sig lite och låta kroppen springa på. Eftersom vi håller på installera ett hemmagym kör jag ibland 30 minuter på vår Crosstrainer om vädret är ruggigt där ute. Det som varit svårast de senaste veckorna har varit att motivera mig till långpassen men det beror också på att min sambo och bästa träningspartner inte springer för tillfället så det blir att jag får hanka mig ut själv. Jag har dock ändå fått till pass på 15-22 km en gång i veckan och jag hoppas kroppen ska fortsätta tycka om att springa så jag kan göra det så länge som det är möjligt. Jag saknar att bli riktigt trött som jag blir när jag håller på länge så till helgen ser jag fram emot att vi tillsammans ska åka skidor några timmar.

Det är inte farligt att träna och jag har hållit på så länge med löpning så jag känner min kropp väldigt väl. Det är också viktigt att ha i åtanke att det som känns bra för någon inte kanske fungerar samma för alla. Det finn väldigt mycket fördomar runt att vara gravid och träna har jag förstått men dessa är mina som jag delar med mig av i min blogg. Hur alla andra sedan gör är individuellt och så länge man har kontakt med sin barnmorska och mår bra av träning finns det ingenting som säger att det är skadligt.

Jag har fått så mycket positiv respons efter mitt senaste inlägg och det värmer ska ni veta. Kul att jag kan dela med mig av det som sker. Birgitta skrev bland annat på min facebook Johanna-Vinden mot kinden, att hon åkte skidor dagen innan hon födde sitt ena barn. Jag fick ett inlägg av en annan kvinna som kände igen sig i det jag beskrev och som peppar mig att fortsätta hålla igång, vilket jag självklart kommer göra. Som sagt att vara gravid är fantastiskt och jag är så lycklig.

Till Andreas. Du är mitt livs kärlek och jag har inte ord att förklara hur mycket du betyder för mig. Jag ser fram emot att få dela kommande månader ihop med dig.

Johanna Nilsson