Vindarna viskar och bebis svarar med en vink..

När vindarna viskar mitt namn svarar jag att jag kommer. Jag är på väg även om det tar lite längre tid att nå destinationen nu när vi är två.

När solens strålar färgar mina ögon i den vackraste av nyanser så njuter jag på mitt alldeles egna sätt och kisar upp mot det blå valvet där ovan. När skoterspårens skorpa är stabil och skrovlig likt den finaste stigen så lever jag lite mer.

Lite till .

Lite extra.

Löpning.

Löpning är livets krydda och mitt absolut bästa lyckopiller, här och nu och så länge jag kan. Har alltid trott att den dagen jag blir gravid kommer jag inte komma träna. Antar att jag har lyssnat för mycket på andra då innan jag började med löpning för det var faktiskt då som jag blev mer lyhörd för hur min kropp fungerar. Det finns så mycket förutfattade meningar om hur det är och mest hur det ska vara, när du är gravid. Just det här med träning och graviditet verkar vara omdiskuterat. Härom dagen råkade jag ut gör ett inlägg där en främmande kvinna skrev att jag var egoistisk och självisk som tränar nu när jag är gravid. -Tänk på barnet du bär inom dig!!

Jag lägger ingen vikt vid dessa kommentarer utan tänker att okunskap är det som ligger bakom kommentaren. Självklart finns det träningsformer som bör undvikas som gravid men jag tänker också att var och en själv vet vad som är bäst för en själv. Så länge jag gör det jag mår bra av och lyssnar på kroppen så den mår bra. Det känns inte rätt av 2a att anklaga gravida för missfall för att man motionerar.!!!!

Har nu gått in mot vecka 18 och fortfarande mår jag oförskämt bra. Igår gjorde vi vårt rutinultraljud på Sunderby sjukhus. Det visade sig att vi var tre dagar kortare i min graviditet än jag trott . Det är helt galet hur mycket oro som kan fylla en när man lägger sig där på britsen och ska få se sitt barn. Tankar om att : ” Tänk om något hänt som skulle innebära tråkigheter ?!” Lättnaden när man ser det tickande hjärtat och vi får höra att allting ser bra ut. Tror att de flesta som gått igenom detta kan leva sig in i det jag beskriver.

Bebisen vinkar till oss.

Tillbaka till hur jag mår i min graviditet. I och med att jag inte har varit gravid tidigare så vet jag inte hur det ska kännas. Har mest hört vad andra sagt och upplevt och det verkar vara delade meningar där. Jag är fullt införstådd med att träningen görs på en rimlig nivå. Jag är tacksam för var dag som löpningen finns med mig och ännu känns det precis som tidigare förutom att jag blir aningen mer andfådd, men det är inte värre än att jag anpassar min fart . I helgen hade jag ett fantastiskt pass på 20 km och upplever att järnmedicinen kickat in så jag är mycket piggare nu.

Det går lite mer långsamt just för att jag bär på ett liv, men det är skönt, avkopplande och befriande precis som innan. Det som är viktigast nu är att lyssna på kroppen vilket jag gör hela tiden. Jag har inget illamående men upplevelsen av att vara kissnödig finns där hela tiden. Egentligen vet jag ju att jag inte är kissnödig utan att kroppen bara tror det. Vanligt graviditets symtom.

Nu har jag sprungit mina senaste pass på skoterspåren och de minusgrader som präglar nätterna gör skoterspåren grymma. Det är som ett sagolandskap son öppnar upp sig med nya vägar du inte kommer åt annars fast nog är det fantastiskt med bar asfalt och det känns som om man flyger fram. Vårens intågande gör mig glad. Livet går fort nu, gäller att fånga dagen och vi har passerat vårdagsjämningen. Snart dags att ställa om klockan igen.

Jag springer (joggar) ca 5 till 7 mil i veckan. Löppass upp till 10 km är det som oftast finns med på agendan. Utöver det fungerar spinning och crosstrainer bra.

Spinning söndagen som var. Anar en liten kula där under.

Största skillnad från innan graviditet är att långpassen är kortare och upp till 2 timmar nu då jag helt enkelt inte ser någon anledning att springa längre än så. Inför maraton i Paris om 1.5 v tänker vi att vi turistjoggar oss runt och det kommer bli många stopp och kisspauser. Kommer vara så stolt och nöjd att vi tre tillsammans kommer uppleva detta tillsammans som ett äventyr trots minimal förberedelse. Vi är ju dock (viktigt att poängtera) vana löpare både min sambo och jag. Att springa ett maraton är ingen lek oavsett vilken tid man gör och en påfrestning för kroppen så viktigt att lyssna . Dock har jag användning av mina tidigare cirka 15 maror och långpass.

Tyvärr har jag dragit på mig en blåsa under foten som uppkommit på grund av blodförtunnande medicin jag äter i och med graviditeten för att minska risken för blodproppar. Blåsan har varit blodfylld och uppkom i lördags efter mitt långpass. Inte värre än att det börjat hela men jag har inte sprungit sedan lördags, Idag var första passet och det känns bättre.

En eländig blåsa precis under foten vållar problem

Löpning 20 km på isvägen i Luleå.

Vi är så fantastiskt lyckliga över att få göra den här resan tillsammans. Har inte ord över hur mycket jag älskar min Andreas och tacksam hur ödet förde oss samman. Jag ser så mycket fram emot till när vi blir man och hustru.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s