Vi befinner oss mitt inne i en omtumlande tornado som känslomässigt och emotionellt precis ryckt livet ur många av oss. På gatorna ligger spillror över den drömmen som en gång var, drömmen om att få uppleva guldet som det kanske borde fått ha fått upplevas. Nu blev det inte så.

Jag pratar om finalen mellan Luleå hockey och Färjestad. Igår. Matchen som till och med fick en icke hockeyinsatt person som mig att falla in i spelets brutala ögonblicksavgörande, ett avgörande som i slutändan gjorde att det för dagen starkaste laget vann. Spännande var bara förnamnet. Grattis Färjestad.

Jag lider med er alla hockeyentusiaster och Luleå hockey fans och även om det så klart hade varit kul att uppleva ett guld som fått hela staden att rocka, så finns det mycket annat att glädjas åt för mig.

Här hos oss går livet vidare. Vaknade tidigt i morse vid 05.15 av att hon gjorde ovanliga volter i magen. Kunde inte låta bli att lägga handen där och känns hennes små bumpningar. Älskade lilla pyre vad du tiden får oss att längta.

Det är en solig och ljus morgon i den norra delen av vårt land. Fåglarna kvittrar och jag sitter utanför på altanen och njuter av tystnaden. Helgen nalkas och det är något säreget över fredagarna som gör att jag liksom välkomnar dem lite extra.

Vecka 24 och dag 5. ( vecka 25) snart 26.

Idag ska vi på del av två föräldrautbildning som vi går via barnmorskan. Ju mer förberedd man är desto bättre inbillar jag mig. Om det nu går att förbereda sig för en förlossning? Jag tror inte det. Jag väljer att slå bort den skräckomvälvande tanken som tar tag i mig och låser in den i ett skåp där den får vara ännu ett tag. Det tjänar ingenting till att oroa sig i förtid.

Jag mår ännu väldigt bra och känner inte av min graviditet mer än att det börjar kännas tyngre nu att springa. Jag tackar min grundfysik för att jag fortfarande kan springa och må så bra. Transportlöpning fungerar bäst eftersom jag måste ta mig till en destination och dessutom delas etappen av i två som ändå ger 10 km löpning. Utöver det 1 längre pass på helgen och kortare 7 till 12 på dagen under veckan.

Hur känner jag då av graviditeten i löpningen kanske du undrar ? Jo men igår på vår kvällspromenad så hade vi detta som samtalsämne sambon och jag. Då jag blev gravid trodde jag nog inte att det skulle kännas av för jag tänker att en mage på några lila extra inte kan göra någon skillnad för konditionen rent fysiskt

Det jag inte tänkte på är att hela kroppen pågår en stor process där en ny liten människa håller på byggas. I mig finns 2 hjärtan och så mycket av allt jag tidigare lagt på annat går åt till att skapa ett liv med organ som idag lever genom mig.

Hur du påverkas är så olika och alla känner självklart av sin graviditet. Jag är mest tacksam att jag kan fortsätta röra mig regelbundet utan mer fysiska åkommor än så länge än att känna mig lite mer flåsig. Att springa i backar är det som känns mest så det undviker jag.

Det jag känner av är att jag blir mer trött i muskler och mer andfådd ungefär kan jag tänka mig likande hur man känner om man inte är van att träna. I övrigt är det inga bekymmer med foglossning eller annat för mig. Jag provar ibland att sänka farten men det är svårt att springa långsamt för mig, inte för att jag pressar mig , utan mer för att det är inbyggd i mig sedan år av kontinuerlig träning. Med tiden har jag ändå hittat ett bättre löpsteg i farten tycker jag och i övrigt bryr jag mig absolut inte om tider och prestationer utan är så fantastisk stolt över min 42 åriga kropp som för mig fram med min boll i magen. Dessutom mår jag så otroligt bra av att röra mig. Kroppen mår bättre och psyket också. Min 10 km långa lunchrunda är höjdpunkten på dagen.

Nästa helg ska Andreas och jag motionsspringa Luleå stadsmara på 21 km. 21 km är vad mina långpass ligger på som längst nu och det är vad jag vill springa. Jsg har alltid varit bra på att lyssna på min kropp och vad den motiveras av. Vi kommer springa tillsammans i år i motionsklassen med målet av komma runt. Det finns inga tider eller någon prestation utan helt enkelt ska det bli roligt att kunna delta och det är också ett mål för mig under tiden jag är gravid.

Det går så mycket fortare när man kan fortsätta sätta mål efter de förutsättningar jag har. När jag ser tillbaka på de senaste åren med Stadsmaran så ser det ut som så att det faktiskt var där jag startade min karriär som motionstävlingslöpare. Året var 2012 och jag vann min första seger på tiden 1.31 på distansen 21 km. Jag vet att jag var i chock efter målgång för aldrig hade jag i min värld kunnat tro att jag kunde springa in som segrare och första dam. Sedan fortsatte det med att jag också sprungit loppet 2013 fast då bröt jag på grund av en fotskada och 2015, 2016, 2017, 2018 och 2019 varav 18 tog jag silver och resten av åren guld. Gulden har jag tagit enbart för att jag älskar löpning. Gediget arbete lönar sig men mest av allt är det disciplin och glädje som spelar in och när jag nu glider in i motionslöparnas värld så ser jag fram emot att fortsätta springa med glädje så länge kroppen tillåter och både jag och bebis mår gott. Att springa är en del av mitt liv och något både sambon och jag kommer fortsätta göra även med vår bebis.

Tillbaka till det här med att vara gravid. Det är så otroligt många känslor som fyller min kropp mellan varven och ibland har jag svårt att förstå att det är ett liv som växer i mig. Nu när bebis har börjat röra sig så regelbundet så känns det ännu mer påtagligt och det är så mysigt att ligga där och känna med handen på rörelserna.

Nu är det dags för oss att säga hej för denna gång. Önskar er alla en fin helg. Till vi ses här igen.

Johanna