Kan det vara så? Ja men jag känner mig så. Jag älskar min gravidmage och vill bara visa upp den mer och mer. Jag älskar att känna dina rörelser i magen och även känna samhörigheten mellan mig och Andreas ju mer du växer. Min kropp visar för mig att jag är kapabel till mer än jag någonsin trodde var möjligt! Jag tycker så mycket om min gravidmage och visar gärna upp den för omvärlden. Där inne finns något väldigt värdefullt, ett liv som kommer från kärleken mellan mig och min Andreas.

Om någon hade sagt till mig för 2 år sedan att jag skulle sitta med en gravidmage i en prunkande trädgård med ett stort leende på läpparna redo att gå mot altaret tillsammans med världens finaste man, så hade jag behövt nypa mig i armen. Då hade jag trott att allting var en dröm. Idag tror jag på ödet för jag vet att det kan hända så mycket saker när allt i livet faller på plats och du hittar rätt pusselbit. Jag vet att jag hittat rätt och därför kan jag inte låta bli att le när jag tänker på allt som väntar oss. Om 2 veckor kommer jag säga JA till dig inför släkt, vänner och familj och jag kan knappt vänta. Jag bubblar nästan över av kärlek.

Med åren har jag blivit mer ödmjuk för livet för man vet aldrig vad som händer. Det som var viktigt för tre år sedan är fortfarande viktigt men inte viktigast kanske…. Livet är inte lika ytligt, på något konstigt sätt. Man mister människor som står en nära och det är ibland hårt och fruktansvärt svårt också att acceptera att saker som en gång var så naturliga, inte längre ter sig på samma sätt.

Människor du älskat och som älskar dig bleknar kanske bort i sjukdomens skugga och det gäller att ta till vara på dagen du har tillsammans med nära och kära. Fånga dagen, låt varje dag bli den bästa. Med åren lär vi oss att reflektera mer och vi lär känna oss själva i den trygghet vi bygger upp för att livet ger oss prövningar och vi väljer att ta dem till oss och lära av dem. På gott och ont.

Saker som tidigare varit ytliga och viktiga på ett falskt sätt är inte längre i blickpunkten utan du bryr sig mer om hur du mår och känner ur ett långsiktigt perspektiv och inte för stunden. Detsamma gäller de relationer du har och de människor du omger dig med. Allt får en mening, allt har ett större syfte och en större mening. Vad ger det för energi? Det är den energin vi ska vårda och inte låta den pysa över, än mindre låta någon stjäla den ifrån dig.

Magen på mig växer och livet där inne så med den. Det är en pigg krabat, cirka 35 cm på dryga 1.4 kg nu som sparkar runt och vänt huvudet nedåt redan vilket uppdagades när vi var hos barnmorskan och på tillväxtultraljud i veckan. Vi har hunnit gå en profylaxkurs också som var bland det bästa vi kunde gjort. Så många verktyg vi fick med oss hur man ska andas och hur partnern kan hjälpa mig framåt i det som väntar.

Jag mår fortfarande bra men känner mig tröttare än tidigare nu i sista trimestern. Det är framförallt min mentala ork som tryter mer. Om kvällarna är jag sänkt och sover lite oroligt för att jag måste hitta sköna sovpositioner, för att inte nämna alla drömmar som kommer. Är ju i vecka 30 ( snart 31) nu så det går fort framåt. Magen växer som den ska och allting ser så bra ut vilket känns tryggt. Jag får många kommentarer om att min mage är liten men det är en normal mage och det är min mage.❤ Hur stor mage du får är högst individuellt. En del får stora barn som väger 4 till 5 kg och det är inte bättre än att få ett mindre barn på 3 kg.

Huvudsaken man följer kurvan och att både bebis och mamma mår bra. Jag tror man ska vara försiktig för vad man vräker ur sig till människor om både det ena och det andra. Stor eller liten mage, tjock eller smal, vältränad eller inte. Det är ingen annans fulla rätt att kommentera hur någon annan ser ut även om avsikten var god så kan det lätt tolkas fel tror jag.

Jag har blivit varse om hur skickliga de är på förlossningen och hur villiga de är att svara på frågor om man är orolig över något. Man kan alltid ringa dit och komma till avdelningen om något känns annorlunda mot innan. Vi börjar längta efter att lära känna dig lilla krabat, där inne och även börjar jag mitt i all trötthet längta efter att få vara med på lopp igen. Jag har satt upp första målet efter graviditet som kommer bli Paris maraton igen. Dit kommer vi åka med bebisen och i första hand är det jag som kommer att springa. Då har jag många månader att förbereda mig och komma tillbaka igen.

Tacksamheten är stor över att kunna vara så aktiv som jag är och hur mycket faktiskt hjälper mig framåt att må bra i detta och se att även bebisen mår gott i magen. Jag håller igång med jogg, spinning och Crosstrainer och tack vare att jag tränar tror jag att jag mår så bra som jag gör. Jag försöker röra mig varje dag med en lägre pulsnivå än innan och det är som om kroppen vet att det är något på gång för motivationen att ta ut sig är inte alls densamma . Nu tränar jag för måendet. Vill småskratta lite när jag och Andreas går på pass ihop för han kommer lätt upp i 150 i puls på passen medan jag ligger betydligt lägre. Vi försöker ändå träna ihop och gå på både spinningpass och andra pass. Gällande tröttheten och vilan så är jag i större behov av det tex efter att ha varit på kontoret en dag eller om jag träffar mycket människor i kombination med fysisk aktivitet eller många moment i vardagen. Därför är jag väldigt noga med att planera mer vila efter tex träning och vila efter att ha varit på kontoret eftersom att där träffar jag ju mer människor än när jag jobbar hemma i mitt hemmakontor. =).

Vi har köpt en ny snygg rosa fåtölj med benstöd som vi ska ha i köket så jag ska ha en bra plats att amma på men också att vila på utan att behöva gå undan för mycket.

Vårt bröllop närmar sig med stormsteg och det är två veckor kvar på lördag. Igår var vi och hämtade min klänning och jag är så otroligt nöjd med den och vet att jag kommer känna mig så vacker och pirrig när jag står där i altargången beredd att röra mig framåt för att säga JA till mannen vid min sida, mannen i mitt liv.

Ja jag vet att det kan låta som en saga ibland men det är lätt när det är rätt och man tar sig igenom både med och motgångar tillsammans. Jag är så glad att jag har Andreas att luta mig mot i denna graviditet när man ibland är orolig för mindre och stressar upp sig över att det ska vara något fel.

Nu ser vi fram emot en helg med lugn och ro och massa god mat då det vankas personalfest på jobbet men också middag på stan med syskonen och deras respektive. Det ser vi fram emot.

Till vi ses igen.

Johanna