Idag hedrar jag Ultravasan 90…

Året var 2018 och jag minns det som igår även om det redan gått snart 4 år. Hur jag kom, jag sågs och jag segrade för mig själv. År av kärlek för löpning, behov av ensamtid, min högkänslighet och löpning tog mig dit, till prispallen, till mitt egos bubbla och till det löparjag som formades, inte så mycket av slit och självplågeri utan av glädje, kärlek, egen tid och återhämtning för det är så jag såg och fortfarande ser på min ultralöpning.

Vi har alla ögonblick vi minns lite mer än andra. MOMENTS OF LIFE som liksom framkallar rysningar i kroppen och gåshud för att det betyder så mycket när man tänker tillbaka. Året var 2018 och jag sprang Ultravasan 90 km. Det var ett fullkomligt magiskt ögonblick, en stund av så mycket reflektionstid för mig själv, med mig själv och efteråt en känsla av något nytt, något härligt och något jag vill göra igen.

När jag nu sitter här som gravid med 4 veckor kvar till BF, så tänker jag tillbaka på loppet som betytt så oerhört mycket för mig i min löparkarriär eller mitt sätt att leva. Även om jag älskar att vara gravid så sätter jag redan upp mål inför framtiden med löpningen. Mål med min nya familj som support och stöd där även jag kommer vara ett stöd till min man så även han får uppleva det jag fått uppleva. Det är så mycket saker vi vill göra och i synnerhet finns det så mycket saker att lyfta just med Ultravasan. Jag har ju sprungit loppet 3 gånger varav av dem den kortare varianten där jag också slutat 2a och 4a men det viktigaste är inte resultatet och att jag slutade på pallen i det anrika loppet, utan också för att jag bevisade för mig själv att jag kunde . Det var så häftiga målgångar, häftiga startar och jag levde länge på den kicken som loppet gav.

Jag skulle stått där fler år men annat i livet har kommit mellan. I år hade vi planerat vår ledighet med en helg i Dalarna då jag skulle ta mig an loppet. Det var målet för året men någonting kom emellan igen. Något bättre. Ett mirakel i form av en bebis som snart är fullkläckt i mamma. Därför drömmer jag mig tillbaka och fram och har satt upp nästa års stora mål. Då ska vi vara på plats och Andreas och den lilla ska ta emot mig när jag springer in mot målet igen.

Minns tillbaka…. (skrivet efter målgång)

Ultravasan 90

Starten

– hur tårarna brände bakom ögonlocken när de spelade låten och jag fylldes av dödsångest blandat med feeling.
De första km och första milen

– hur jag kom in i loppet mer och mer och tänkte att det här går ju bra. För det gick ju lätt lätt lätt hela tiden .
Hur jag sprängde mina egna gränser vid 50, 60, 70, 80 och 90 km , bara matade fram och överträffade mig själv där i den vackra skogen mellan Sälen och Mora .
Hur jag drack och kissade , spottade ut och hinkade in och hur jag lärde och utvecklade .
De sista km då jag började inse att jag skulle klara en målgång på riktigt och sedan hur jag sprang i mål med vetskapen att jag inte bara fixade målgången utan en topplacering i detta lopp med starkt startfält på 1a ultran längre än 50 k.
Känslan efter glömmer jag aldrig! Stoltheten och gemenskapen, kramarna och doften blandat med alla ni fantastiska följare.
F*n vad jag älskar att springa!
F*n vad jag längtar till nästa ultra !
F*n vad jag svär !

Idag är jag 42 år och på väg att bli mamma. Det är förbannat stort, ursäkta svordomarna igen. Att jag får den möjligheten och att just jag får bli den här lilla bebisens mamma det är ofattbart. Jag som inte ens visste om jag ville ha barn för 2 år sedan. Idag vet jag att jag lever min dröm på riktigt och att jag kommer fortsätta med min passion i livet så länge jag lever också, nämligen att springa. Se på mig nu. Jag springer fortfarande i vecka 36, om än det inte går fort så går det framåt och jag mår så bra av det OCH VET DU VAD? Det är mysigt att springa med den lilla bulan på magen också.

Att springa för två med två hjärtan även om det kommer bli ännu mysigare när du vår lilla dotter kommer ut. Om jag inte ligger på BB ska jag följa er alla som kommer springa, gå eller jogga Ultravasan 90 km. Ni kommer uppleva ert kanske lyckligaste ögonblick. Det finns de som säger att endast en sak klår en magisk målgång på ett lopp, nämligen att föda barn. Snart vet jag. Snart vet ni!

ADIOS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s