När du ser ser målet framför dig…..

Ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att just jag sitter här som gravid och blivande mamma till mitt barn. Att det gått så lätt och ändå fort för oss att få bli föräldrar. Jag vet att många måste kämpar länge både med att bli gravid på naturlig väg och också med IVF och jag är så otroligt tacksam att vi lyckades så snabbt på naturlig väg .

. I min ålder är det ingen självklarhet att bli mamma och dessutom med en träningsbakgrund på relativt hög nivå under många år bakåt.

Vi bestämde oss ju sommaren 2021 för att vi ville försöka få ett barn tillsammans om det blev möjligt och så vart det då jag i december 2021 gjorde testet som visade att något växte där inne. Jag hade misstänkt det då brösten ömmande och mensen uteblev men jag vågade inte hoppas utan slog bort tanken. Idag är jag i vecka 38 (37 och 4) och hon kan komma när som helst egentligen och hon är färdigbakad. Hon ska nu bara ”kötta” till sig där inne. Hon mår bra och vi har klarat de mest kritiska perioderna fyllda av oro. Någon sade till mig att hela livet med barn är en ständig oro mitt i all glädje och det kan jag ju redan känna. Först oroar man sig för att man ska få missfall före vecka 12. Sedan oroar man sig för att barnet ska dö i magen före ultraljudet som man får på rutin och sedan oron över att inte känna fosterrörelser. Vården är idag så noga med att man ska känna sitt barn varje dag och kontakta dem om något inte känna som det brukar men jag måste säga att jag har stor förtroende idag för förlossningen då vi blivit så väl mottagna de gånger vi åkt in för att just se att allt ser bra ut man jag inte tyckte att jag känt bebis lika mycket. Då har vi fått göra ett CTG (dvs när de kopplar på en mätare på min mage som mäter bebis hjärtrytm i cirka 15-25 minuter) och sedan ett efterföljande ultraljud. Allt har alltid sett bra ut och man har kunnat känna sig lugn efteråt.

Hur går tankarna idag?

Ja men nu är det ju slutspurten fram mot målrakan. Det är så jag ser på det även om hela livet inte är ett motionslopp så klart. Det jag menar är att jag har löpningen att tacka för så mycket i livet för att den också gör att jag kan förstå samband och skapa förståelse om saker på ett annat plan då mycket gåt att applicera till löpningen. Ja men det känns faktiskt så mycket lättare och bättre att vara gravid än vad jag trott innan dessutom. Jag hade en förutfattad mening om att jag inte skulle kunna leva som jag gjort tidigare och inte kunna träna, för jag har nog valt att lyssna för mycket på alla de som har negativa erfarenheter och som haft problem med kroppen på olika sätt som medfört smärtor för dem. Men det här med att vara gravid är ju olika för olika personer och det är lika olika hur stor mage du får när du är gravid. Jag har ju fått många kommentarer om att min mage är så liten trots att jag gått upp i vikt normalt. Det viktigaste är att allt ser bra ut eftersom att bebisen följer mammans kropp . Jag har haft en bra graviditet och kunnat röra mig hela tiden vilket jag är otroligt lyckligt lottad för eftersom motion och löpning är och har varit en stor del av mitt liv och som givetvis får mig att må mkt bättre under de nio månaderna och också underlättar förlossningen och förloppet för både bebis och mamma . Jag har, vilket man bör komma ihåg en lång bakgrund som elitmotionär då jag tränat många mil i veckan de senaste 10 åren så min ribba ä högre än många andras, vilket jag tror bidragit till att jag mått så bra.

Ute på tur, aldrig sur! 7,5 km blev det här.

Efter vecka 28 minskade jag ner min löpmängd från ungefär 5-7 mil i vecka till 2-3 mil men jag har haft ett mål och det är att röra mig minst 40 minuter varje dag med någon konditionshöjande aktivitet och så har jag gjort. Idag springer jag cirka 2,5 mil i veckan uppdelat på kortare pass upp till 8 km fördelat på några dagar i veckan och det känns om jag får säga det själv bättre än vad det gjorde att springa i vecka 25. Då var det mer flåsigt och mer kämpigt för att jag också kanske drev på farten mer men idag är det som om jag hittar mitt lunk på mellan 5.30 och 6 minuter per kilometer och benen far av sig själv. Vissa pass kör jag på löpbandet medan andra kör jag utomhus och då har jag min favoritslinga som vi brukar ta bilen till och sedan kan jag bara ligga där och mata i dryga 4 km innan jag vänder och springer tillbaka. Det finns inte mkt som kan mäta sig med löpning och för mig är det den motionsformen som fungerat bäst under graviditeteten då pulsen hålls låg och jag inte flåsar nämnvärt. Spinning är också en träningsform som jag lärt mig tycka om mer och mer men det ger inte alls samma känsla samt att det trycker en aning på magen när jag cyklar så det fungerar därför bättre stående.

Lite tyngre och mer långsamt, men samma känsla.

Det jag haft lite problem med har varit blodtrycket som varit högt sedan vecka 37 så att jag fått höja min medicin till att äta 2 tabletter morgon, mitt på dagen och på kvällen eftersom att blodtrycket far iväg av stress och det är också väldigt vanligt hos de flesta gravida och i värsta fall kan leda till havandeskapsförgiftning vilket kan vara farligt för mamman trots att bebisen mår bra. Jag har haft problemet innan min graviditet så det är inget som kommit av att jag blev gravid. Jag har också tack vare detta blivit medveten om vad jag behöver tänka på i de stunder när jag känner att jag blir stressad för att inte fara i väg i tankarna och där har ju meditation varit bra för mig och fortfarande är. För mig ser alla värden bra ut det till trots och jag mår väldigt bra så det är bara att gilla läget och ta sin medicin trots att den sänker pulsen rätt mycket så är det så kort tid man har den och man gör ju liksom allt för bebisen.

När det nu är 2 veckor kvar till beräknad förlossning så stiger spänningen så klart men jag försöker att leva här och nu och göra det jag mår bra av.

Idag började vi dagen med en lång sovmorgon, följt av lite träning, för min del 6 kilometer, medan Andreas sprang sina intervaller. Där mellan blir det mycket vila samt ställa i ordning i babyrummet. Tankar kommer ibland som gör mig orolig och som får mig att tänka: -Ja men kommer jag att klara detta med förlossningen nu? Tänk om något händer med mig eller barnet? Men jag slår bort de tankarna eller lugnas av Andreas ty jag litar på kroppen och min egen förmåga och naturens gång. Det går som det går och ingenting blir bättre av att man oroar sig. Istället lyssnar jag på slutet på Föda utan rädsla när jag är ut på mina promenader och tänker på hur mysigt det ska bli när jag får upp min lilla bebis på bröstet och hör hennes första skrik. Jag kommer gråta av glädje och lycka och jag är förberedd på att det kommer att göra ont.

Livet är föränderligt det ska gudarna veta.

Till vi ses igen.

ADIOS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s