Det är lördagskväll och jag ligger jag i sängen och tittar på det lilla livet som rör sig bredvid mig. Jag anammar, medan tystnaden just nu råder, hur hon för sina små händer i svepande rörelser fram och åter . Hur hon gnyr till ibland utan att mamma förstår varför och hur hon ger ifrån sig ett nöjt anlete efter att just ha fått ligga hud mot hud med mamma och amma. Där är hon lugn och mamma kan borra in näsan mot hennes huvud . Det doftar kärlek. Amningen fungerar så bra direkt Ronja fick komma till brösten så visade hon att hon var proffs.

Ja, Hon heter Ronja och hon är alldeles fantastisk. Hon är det största och vackraste jag skapat i mitt 42 åriga liv och hon är min. Min egen dotter. 2950 gram tung och 48 cm lång.

Hon såg ljuset utanför mammas mage kl 15.26 den 23 augusti , en dag före pappas födelsedag. Det var en dag jag sent kommer glömma. Att föda barn är ingen lek och ja, jag vågar påstå att det är bra mycket värre än alla de dryga 20 maraton jag gjort i mitt liv, tillsammans. Endast de som vet förstår. Endast en mamma kan leva sig in i det jag skriver på riktigt.

När vi blir varse om att vårt barn blivit till så vet vi ju också att barnet måste ut på ett eller annat sätt och att det antingen blir vaginalt eller kejsarsnitt.

För mig blev det en igångsättning som startade 5 dagar före beräknad BF eftersom att jag är hypertoniföderska ( högt blodtryck ) samt över 40 och förstföderska. Givetvis hade jag fått fortsätta vänta på en normal start om jag velat men risken att det skulle startat normalt är inte så stor och de flesta går över tiden vilket jag inte rekommenderades göra. Jag var i vecka 39 och 3 när Ronja föddes.

Jag och Andreas, min man, åkte in till förlossningen klockan 1120 på måndag den 21a. Timmarna före sprang jag mina 6 km på löpbandet på morgonen stolt över att jag kunnat jogga ända in i kaklet om man säger så. Efteråt tog jag en lång ljuvlig dusch hemma och försökte koppla av . Det var svårt för nervositeten hade börjat smyga sig på. Det kändes som jag gick mot ett stup fast samtidigt gick jag mot ljuset . En skräckblandad förtjusning.

Väl inne på förlossningen tog de en Ctg kurva och kollade bebisens hjärtljud och sedan informerades vi om hur allt skulle gå till. Jag fick ta dos 1 av 8 av igångsättningsmedicinen Cytotec och fick med mig en dos för att vi skulle checka in på patienthotellet. Där skulle vi bo till värkarna startade och vi skulle få komma in. Vi skulle tillbaka till förlossningen var 3e h för ny dos medicin och varannan h skulle vi ta en tablett på rummet. Totalt 8 tabletter.

Jag kände inget efter dos 1- 7 utan det flöt på som vanligt. Vi var i relaxen Andreas och jag, badade bastu och Andreas tränade i gymmet medan jag och magen tittade på.🤣.

Det som hände därefter var att jag började öppna mig mer och det gick ändå rätt snabbt. Jag var nu öppen 4 cm och det var ena enorma värkar som ibland kändes som om jag skulle explodera och tack vare pappa Andreas stöd lyckades jag fokusera på att bli tung tung tung och möta värken som varade 40 sekunder cirka.

På natten kände jag en molande mensvärk men inte värre än att jag kunde somna men däremot vid 0330 började magen krampa och det gick inte att sova vidare. Då ringde vi förlossningen och blev hänvisade dit. Värkarna tilltog och det visade vid kl 09 på morgonen att jag börjat öppna upp mig. Vid detta laget gjorde det förbannat ont så jag fick lustgas. Det tog bort smärtan en aning och jag kunde andas bra i maskinen . Halleluja för smärtlindring tycker jag.

Vid 6 cm stannade det av lite och tog lite längre tid att öppna sig mer , men jag hade fortfarande väldigt ont och lättnaden när jag sedan fick min Epidural ( ryggmärgsbedövning ) kändes det som himmelriket och jag kunde möta varje värk lite lättare utan lustgasens hjälp. Emellanåt kollade de även bebisens hjärtljud genom att de hade kopplat på elektroder på hennes lilla huvud samt laktatprov ( mjölksyra) för att se att hon orkade och det gjorde hon. Allting med henne såg bra ut och hon rörde huvudet neråt mot bäckengången.

Det sista jag minns var när de gav mig dropp för att öka värkarbetet och då kände jag hur det började närma sig. Nu var hon så nära att det inte behövdes så mycket. Jag krystade och plötsligt ser jag min Ronja komma ut och hör hennes skrik, det första skriket som vittnar om en levande bebis. Tårarna föll av lätthet av att det var över men också av glädje över att hon fanns där. Jag var själv som halvsovande i ett tillstånd mellan levande och död där jag trots att jag var rejält utmattad både psykiskt och fysiskt lyckades behålla mitt fokus och andas. Att få upp Ronja på bröstet var ren och skär lycka efter att Andreas klippt navelsträngen.

Att föda barn är ingen lek. Att göra ett barn må innebära smek som kommer av djup kärlek ( jippie vad bra jag rimmar ) som jag känner till min Andreas men många gånger under ett barnafödande frågar du dig själv hur du ska klara detta? Att ge upp är inget alternativ för barnet måste ut och det finns ingen annan väg att gå om inte kejsarsnitt blir ett option.

Efteråt är stoltheten stor. Jag klarade det och det gick ju så bra. Resultatet ligger framför mig. En välskapt bebis som redan i magen fick namn Ronja. Min man säger att hon har en Nilssons haka och kanske är det så. Jag ser bara en varelse som fyller mig med så mycket kärlek redan nu. Min dotter. Med pappa Andreas vid min sida könde jag tryggheten hela tiden och jag är så tacksam över att ha fått dela detta med den jag älskar .

Livet är föränderligt och det ska gudarna veta. Vi prövas kontinuerligt och de utmaningar vi utsätts för gör oss starkare, får oss att utvecklas och ger livet nya perspektiv. Livet ger oss det vi låter komma till oss. Tack livet för att jag fick möta min Ronja.

Jag har kommit igång med att röra på kroppen och det är fantastiskt hur kroppen återhämtar sig. Det ska få ta tid att läka men jag är glad att jag redan nu är uppe och vi kan gå promenader.

Till vi hörs igen. In i babybubblan.