Det är en eftermiddag likt alla andra men ändå så mycket bättre på så många vis. Jag skruvar lite på mig i fåtöljen efter att precis ha ammat lillan. Där bredvid mig ligger hon nu. Min skatt. Min Ronja . Idag exakt den här tiden för 3 veckor sedan kom hon ut ur mig och från den stunden har ingenting varit sig likt. Idag ska vi umgås tillsammans i familjen. Göra saker vi mår bra av som inkluderar träning, lite promenad med vagnen och shopping.

Jag tänker tillbaka. Jag minns så väl mitt i all smärta och allt fokus , hur det kändes och hur det såg ut, luktade och bekom sig när min lilla bebis kom ut. Alla känslor jag hade och förnimmelser av det som gav så mycket. Lycka och en enormt stark kärlek. Vår vackra bebis. Vår dotter.❤

Sekunderna efter ljudet av ett barnskrik och en liten kropp som rörde sig och gav i från sig ljud. Alla känslor i ett omtöcknat tillstånd men ändå en total kontroll och total närvaro. Jag är imponerad över min insats som kanske går till den största i mitt 42 åriga liv.

Nu är hon iallafall här. Ronja Alicia. Hon som får dagarna att kännas bra endast genom att mysa sig igenom dem. Långa barnvagnspromenader som ibland avslutas med gallskrik och en liten miniatyr människa som ständigt sitter fast i mammas pattar.

Hon som behöver oss och alltid ska få känna sig älskad. Vår bebis . Hon som verkligen fått mina moderskänslor att vakna till liv och som får mig att vilja fortsätta med mitt träningsberikade liv för att jag ska få visa henne världen och visa henne löpningen och det som format mig. Hon är en del av mig och kommer alltid vara men hon ska givetvis alltid vara sin egen. Jag vill visa henne allting som jag älskar.

Tre veckor och tre dagar har gått sedan den långa smärtsamma dagen när jag kämpade med att få ut henne. Dagen före sprang jag mina sedvanliga 7 km. Jag har kommit igång med att motionera varje dag igen och har testat att jogga smärtfritt efter att först ha gått långa promenader i någon vecka för att låta kroppen läka. Jag har även testat att köra crosstrainer och spinning och kommer nu smyga igång löpningen förutsatt att allting känns bra framöver. Jag känner hur min fysiska kropp repat sig bra och för varje dag som går och att jag blir mer och mer återhämtad men det måste få ta tid. Att föda barn är verkligen så mycket värre än alla de maratonlopp jag gjort även om de gjorts efteråt i följd.

Ronja är en fantastisk bebis och har ökat i vikt till 3.8 kg från 2.9 och idag är hon 51 cm istället för 48. Hon utvecklas hela tiden och jag förundras över hur fin hon är och redan har vi börjat hitta rutiner i vår vardag. Hennes utveckling är otrolig och jag ser nya saker hos henne varje dag.

Igår hade vi kalas hemma i huset för att fira hennes ankomst tillsammans med släkten från både Andreas och min sida eftersom Ronjas halvsyskon också fyllt år medan vi befann oss på Bb. En lyckad dag för oss alla med tårtor som Andreas själv bakat. Han är fantastisk på baka prinsesstårta.

Det här med att ha blivit mamma är verkligen fantastiskt och jag är tacksam över att just min kropp klarat av denna stora påfrestning och att jag nu börjat smyga igång löpningen igen. I november åker vår familj till Italien där vi ska semestra på miniweekend med löparvagnen och till dess är det bara låta det ta tid och skynda långsamt. Ingen mer än vi känner vår kropp och så länge vi lyssnar på den och vår magkänsla så har vi mycket vunnet. Eftersom jag kunnat springa under hela min graviditet känns det som om det kommer flyta på bra och jag har kommit igång med mina knipövningar som jag borde bli bättre på att prioritera .

Jag har inga tidsmål satsa närmsta året mer än att få fortsätta äventyrslöpa med min man och må bra eftersom att löpningen hjälper mig bli en bättre människa och det är dessutom min avkoppling i livet som sänker blodtrycket som varit högt i samband med att jag blev sjuk efter förlossningen. Nu kan det bara bli bättre .