Boden Fortress 50 km och livets föränderliga tillvaro..

 

Så blev det lördag den 28e juni, den dagen jag väntat på för andra året det 50 km trailloppet Boden Fortress, som är så otroligt fint, roligt och tufft både psykiskt och fysiskt tufft. I fjol vann jag överlägset på tiden 4.04 som ger mig en snittid på drygt 4.53. I år blev det exakt likadant , bara det att på min klocka står det 51.6 km eftersom jag sprang fel hela 3 gånger. Ja du läste rätt.

Herrsegraren, också en Nilsson

Loppet är mycket kuperat och går inte alls att jämföras med något vanligt landsvägslopp. Av alla lopp jag gjort är det ett av de tuffaste och mest tekniska.  Jag ska berätta för dig längre ner, men innan vi går in på loppet en liten parentes eftersom att ett vunnet lopp resulterade i, att  det också blev senare 1 juli den dagen jag gruvat mig för i 2.5 månader.  Dagen när jag skulle lämna min älskade stuga för alltid.

Löpning brukar hjälpa  att minska  sorg och oro.

Ett förberedande pass inför Boden Fortress.

I år visste jag, trots avbrott av löpning under 3 månader pga skada i bäcken , att jag var starkare för det hade jag sett på de tre föregående lopp jag kört i vår när skadan läkt och jag kunnat börja träna igen. Ingen som haft en långdragen  skada kan veta hur enormt fruskterande det är och det är en stor utmaning att ta sig tillbaka. Den dagen jag i höstas fick min dom bestämde jag mig för två saker.

1.Jag skulle inte låta detta knäcka mig.

2. Jag skulle inte låta det styra mitt liv för livet är mer än löpning.

Långpassen har suttit, allt från distanser från 25 till 42 km med god känsla från feb, mitt Stockholm maraton blev en sub 3 tid, närmare bestämt 2.57 och även Niliterrängen, det 30 km fina traillloppet två veckor in i juli var 4 minuter snabbare än i fjol. Jag var tillbaka, den saken var klar.

 

Stockholm maraton, svenska mästerskapet i maraton. Jag slutade 15e och på 21 plats totalt.

 

Det enda orosmolnet på himlen var att jag haft tuffa veckor iom att jag så sent som i april blev informerad om att jag måste lämna det hem jag haft i 4 år, den fina lilla bagarstugan som Selma och jag trivats så bra i. Jag har satt det framför mig, försökt lägga fokus på mina tävlingar men efter Niliterrängen

Niliterrängen seger 30 km 2.12.

 

 

brakade min tillvaro ihop och jag insåg, på riktigt, vad som väntade. Jag är ändå stark, jag reser mig, ty jag har varit med om värre, men hörrni att ofrivilligt lämna ett hem är inte LÄTT. no no no.

Klart att det tär, det vore en lögn att säga annat. Klart att det finns värre saker att fokusera på men jag tänker inte sitta och låtsas.

Ni vet vissa saker tar man till sitt hjärta. Det här huset var ett sådant för det påminde mig om mitt egna föräldrahem, så fint, rå rött och så nära skogen.

Lugnet som infann sig när jag drack mitt morgonkaffe går inte av för hackor trots att jag velat kasta stenar på den irriterande hackspetten som väckt mig om morgonen varje vår. Vecka före Boden var jag inte i balans, ledsen, stressad, bodde i ett hus fyllt med kartonger och tappade därmed också mitt självförtroende. Allt jag ville var att springa mig så trött så jag glömde mina sorger. Så fick det bli, men så blev det i slutändan inte trots att jag sprang åt helvete fel och min slutdistans var 2 km längre än alla andras, nämligen 51, 6 km. Trött var jag, men inte nöjd.

 

 

 

Foto Beatrice Karjelainen

 

800 HÖJDMETER, STENAR, STIGAR, RÖTTER, TRAPPOR, SLALOMBACKAR. Detta loppet går inte att jämföra med många traillopp i Sverige. Det heter Boden Fortress och är en magnifik upplevelse för öga, själen och alla åra sinnen även om största utmaningen sitter i att vi bör vara starka fysiskt och psykiskt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto från 2018.

 

 

I år var jag inte alls lika förberedd pga skadeavbrottet, för jag har mest tränat på snö, på asfalt och löpband och kört några enstaka backar men då har fokus varit att trycka på i backarna för att bygga snabbhet. Uppehållet från skadan gjorde att mina långpass har varit bra i vår från februari och framåt men innan dess med avsaknad. Dessutom har jag egentligen tänkt från början springa SM på 100 km som gick helgen efter detta men jag bestämde i samråd med min tränare BG Nilensjö och min mentala coach  Kent att det får bli nästa år eftersom att fokus i år ska bli på Ultravasan 90. 

När starten gick så kändes det super.

Jag lade mig starkt bakom Hans och Micke. Micke är grym och stabil, 1.22 på halvmaran för 4 veckor, duktig skidåkare med rutin, sedan men jag visste att hans minus är att han inte är så uthållig som jag. Efter drygt 20 km gick jag om, låg före dem när vi var på väg upp och ner från Rödbergsfortet, gjorde highfive med klungan av starka killar på 3, men plötsligt efter en lång lättsprungen nerförsraka och lite uppför missade jag pilen som visade att vi skulle tagit in vänster.

Foto Beatrice Karjelainen

Jag stannade och lyssnade……………

vad tyst det var.

Skog, skog, vackert men fel.

Vände mig om, såg ingen. Fan svor jag, förstod att jag sprungit för långt, vände och MYCKET riktigt där var pilen, in genom skogen, på en stig och in på Pagla eljusspår och där ser jag dem, ca 500 meter framför mig de som varit efter mig.

NU VAR DET BARA ATT BYTA FOKUS OCH JAGA IKAPP.

Jag gjorde nu något om jag inte vet var så smart………

Jag jagade i kapp dem. Farten var 4.12, snabbast 4.02, tots elljusspåret så farten finns där och det gick lätt, allt jag ville var att ta mig i kapp dem, jag måste ta in den tiden jag sprungit fel, vilket jag troligen betalade för i slutet . Efter någon minut var jag i kapp, vi pratade lite och nu var det platt och grusväg. Farten var ca 4.40 och jag kände mig stark. Just här var det som om vi promenerade .

Micke sade till mig:

-Johanna,  kommer du ihåg att jag sade till dig även i fjol att du sprang fel på samma ställe?

Plötsligt minns jag, jag gjorde samma miss i fjol men då ropade Micke in mig rätt, i år missade jag att höra för musiken dunkade på.

Nu lämnar jag er inte sade jag, hängde på men lade mig snabbt först och efter någon km var jag i ledning igen och ganska snart var det någon minut mellan mig och klungan på tre varav den ena sprang 30 km, en trevlig kille som frågade mig vilken sträcka jag sprang och han och jag hade föjde en bit.

Färden fortsatte och nu ensam men i min takt. När vi närmade oss den sista biten på loppet undrade jag hur jag låg till. Många höjdmetrar uppåt och de trappor jag fasat för. Efter dryga 45 km sprungna är de många höga trapporna en pain in the as. Mjölksyra brände, jag tog mig på det ena låret och gick uppåt. Var fasen är pannbenet Nilsson, när du behöver det som mest tänkte jag.

Precis innan Degerbergsfortet stod Hans Rova på cykel och han hejjade på mig. Väl uppe blev jag fotad av proffset Beatrice som tar så fina bilder, se hennes bilder

https://photos.app.goo.gl/pd7WVP7Zk3u8dnk68

 

När jag druckit och fyllt min flaska skulle jag runda fortet

 

och när jag är på väg ner ser jag att det inte alls är långt mellan mig och den duktiga löparen från Skellefteå. Jag inser att hon nog tagit in på mig dels pga min felspringning men även det faktum att jag inte är stark nerför. Jag bestämmer mig för att ge vad jag har men nu börjar låren göra ont. Det nyper lite i vaderna. Hans ropar att det är 4 min tillgodo, det har säkert varit det hela tiden men allt jag tänker på är att jag är dålig. Dessa jävla negativa tankar borde man bara lära sig att stoppa undan och aldrig plocka fram dem igen. Jag   pinnar på ändå för sådan är jag, inte ger jag upp fast jag tror det i mitt huvud. En Nilsson ger inte upp, så enkelt är det.

Vid Pagla känner jag att jag får utlopp för mitt driv i steget och det går lätt. Plötsligt går det nerför och jag ser slalombacken vid Pagla och just här är jag lite trött. Här lägger jag fokus på att  tvåan tagit in på mig och vänder all min styrka till frustration och här kommer verkligheten i kapp mig. Helvete jag vill inte flytta, jag vill inte! Uppför backen, går upp , för benen vill inte springa. Det är en backe och jag tror inte att någon springer. De är så brant och jag har sprungit 43 km. Till slut är jag uppe och malar på. Det går lättare och trots att låren gör ont så kommer jag in i ett lunk på 4.25. Nerför och där på stigen står han, han som varit så peppande och hjälpt med vätska, David . Han frågar om jag vill ha och det tar drygt 30 sekunder innan han får fram flaskan men just här behöver jag något att skölja ner min frustration med. Efter pausen pinnar jag på, kommer ner och där är Eken på Cykel. Jag säger till honom att tvåan är nära för i mitt huvud där och då är 4 min kort.  Jag är svag mentalt, men stark fysiskt och jag låter benen ge mina hjärnspöken en match. Farten är 4.33, distansen är 47 km och vi närmar oss campingen i Boden.

 

Jag matar på, det går av ren rutin, jag för mig framåt. Plötsligt kommer David på cykel och säger att det är lugnt Johanna. Du har minst 1 km ledning. Du kan njuta i mål. Jag hinner tänka att jag vet att jag är stark , min 5e plats på Uv 90 och min smplacering. Vinner jag inte idag är den som gör det verkligen en fantastiskt värdig vinnare.

När jag närmar mig sista kilometrarna är det strandremsa med grus väg. David kommer, sätter sig med sonen på en parkbänk, jag säger hej och drar förbi. INGEN AV OSS, reflekterar just där på att jag springer förbi den oranga pilen och därmed fel IGEN!

 

När jag kommer fram till strandens slut tar en trappa mig uppför och där är jag lost. Det som följer är kaos innan jag slutligen hittar rätt, vänder mig om och inser att jag har halverat min kmledning till möjligen 300 m.

Plötsligt står världens bästa Bengt där och vill ge mig vatten och då fräser jag av ren frustration för nu är jag trött. Har passerat 50 km för länge sedan fast målet ligger vid 50 km. -Jag har sprungit fel, vart fan är mål säger jag?

Jag ger det jag har, matar på och springer över mållinjen både lättad och förbannad. Varför? Jo jag är arg på mig själv för att jag sprungit fel!

Glad för jag vann. Glad att jag lyckades igen.

I målet står ledningen och vill intervjua mig. Den fantastiska ledningen från Boden fortess. Vilket lopp, vilken arrangör. Där står också Erika som tar emot mig och är så stolt över mig och min adept, Emilia som jag coachar. De är så stolta över mig men allt jag ser är missnöje just här och då.

Det tar drygt 20 minuter innan jag inser att jag faktiskt vunnit trots att jag sprungit fel och att mina 8 min långsammare är en piss i rymden och att jag gjort ett starkare lopp om man ser till hur många hundra meter jag löpt fel och vilken snittfart jag faktiskt hade.

Klockan jag helst kortade ner.

Jag blir intervjuad, tar min seger öl och slår mig ner i gröngräset får träffa min fina vän Anna och sedan inser jag igen att jag ska flytta. Nu bryter jag ihop.  Reser mig och kommer igen.

Högst upp...

När jag nu 6 dagar senare sitter här i min nya lägenhet så är det svårt att tro att jag är samma människa som för 1 v sedan. Det är helt galet hur mycket oro kan göra för ens psyke. Hur mycket kärlek och hjälp kan få en att bestiga berg. Hur ett mål kan hjälpa en att fokusera  och hur man sedan när målet  är nått går vidare mot nya mål.

Min älskade mor som bidragit till att jag nu kan starta  mitt nya liv i mitt nya hem.

Vänner att springa med, bubbla med, vara med.

Tack alla som hjälpt mig att komma i ordning.

Tack alla som gjorde Boden Fortress 2019 till en oförglömlig upplevelse. De val vi gör är oftast de vi ska vara mest stolta över och även om jag grämt mig över att jag inte valde SM 100 km i år så vet jag att jag valde det finaste loppet i Norrbotten och jag fick en magnifik upplevelse, det bästa träningspasset och mentala tillfredsställelsen när jag behövde det bäst och mest! Jag är stolt över mig själv!

Tack till alla som hjälpte mig att komma i hamn i mitt nya hem , Magnus, min bror Micke,  Ulrika, Bengt, Niklas, Erica, Mamma. Ingenting av detta hade varit möjligt utan er alla vid min sida. Hur vi tillsammans kämpade, slet och fick ordning i det nya hemmet! Tack.

Tack till Nilivaara IS,   min klubb och alla andra som stöttar  mig framåt  mot nya äventyr  med löpningen. De som tror på mig i med och motgång.

Vill du vara en del av min satsning eller komma  i kontakt med mig av andra orsaker har du min mailadress här.  Jag är övertygad om att detta bara är början för jag vill leva min dröm med ultralöpningen mer. Jag älskar att springa.

Jonsiponsi@gmail.com

Jag lever min dröm trots allt.

Adios!