Jag minns tillbaka årets resa Kenya !

Det som slår mig mest är deras sätt att förflytta sig så graciöst. De springer sina långpass ofta långsamt med progressiv fart på slutet . Det slår mig att gruppen jag springer med idag denna lördag i ett vinterland i Sverige ligger alldeles för snabbt för sitt eget bästa .

Det som slår mig mest är att de är avslappnade och ödmjuka. Frågar du en kenyan om de är bra är svaret JA ! Inga ursäkter utan ren och skär sanning .

Mannen i blått är en av världens bästa 1500 m löpare . Hans önskan att få komma till Sverige så om någon har mandat för detta så heter han Moses Kipit.

Jag minns tillbaka . 1 v snart swdan jag kom hem till Norrbotten .

Jag minns .

…………

Jag sitter ute på den hårda altanen av betong och andas in den priviligierade känslan av lyx jag känner . Lyx i enkelheten . Lyx av att bara vara och könna mig stark med likasinnade .

I samma veva som en vild men ändå jamande katt möter min blick och mjauar tillbaka och en myra kryper över min fot så frågar jag mig själv om inte just detta är livet ? Om inte annat är det livskvalitet . Här finns ingen stress och inga måsten . Här är bara jag och mina känslor i stunden.

I samma stund slår jag bort tanken som funnits om att spendera mina sista nätter på ett lyxhotell eftersom att just här och nu kan jag inte tänka mig mer lyx än detta . Lyx är när vi lever och andas, lyx är när vi mår bra.

Vinden grabbar tag om mitt torra och solkyssta hår, som blåser i vinden och ger mjuka smekningar till mina , av solen , rosiga kinder . Mitt hår som ska klippas så fort jag kommer hem.

Jag stryker ut den oljiga cremen på min torra och av röd ”järnjord ” rödfärgade hud och känner musklerna spänna och blottas under huden på min bål som hållit mig uppe upp och ner i de djupa dalarna och burit min kropp många mil enligt plan på de många 1000 höjdmetrarna. Jag är stolt över att jag tagit ett steg löngre fram.

Just här är jag drottning .

Meditation mot stress .

Att springa är en ren meditation mot stress och en käftsmäll till alla som fnyser och inte tror ty att tro är att icke veta . Visste du hur löpning frisätter endorfiner och belönar dig med välmående . Ingen medicin i världen kan göra sådant underverk . Att springa har räddat mig från att tappa fotfästet .

Natt blir morgon..

I takt med att dagen gryr blir värmen mer påtaglig och svetten lackar i min aningen skrovliga och brunbrända panna medan jag in- super doften av vegetarisk mat lagad på ett sätt som skulle göra vem som helst hungrig och mätta den kropp som mest behöver den energin som puttrar under locket på kastrullen efter tvåsiffrigt löppass varje morgon.

Utanför fladdrar kläder på tork på en lina som spänner över gården och under mina fötter vittnar jag ett gräs präglat av ett torrt och regnfritt klimat . Ett land i sol .

Ett land med stort U och ett land så olikt mitt eget .

När jag lämnade Sverige och åkte till Kenya trodde jag aldrig att jag skulle känna sådant vemod över att åka hem . Jag trodde att jag skulle känna som jag brukar efter en resa .

Många är de samtal jag haft med människor jag egentligen inte känner . En blick och en klapp på axeln säger mer än 1000 ord. Vas är att bry sig om? Att våga visa stolthet och att vara ödmjuk inför uppgiften .

-När vi är tyngda så pratar vi av oss säger mina vänner, ty vi bär inte det jobbiga inom oss . Kanske borde vi lära oss av kenyanerna och ta till oss av lugnet. I ett land där INTE industrialiseringen kommit lika långt blir det riktiga umgänget verkligt . Det är detta som värmer hjärtan .

Många sprungna mil på hög höjd kan leda till något gott . På något sätt känns det som om dessa människor och omgivningar lossat på den hårda knut som haft ett grepp om mig och plötsligt släppt ut en leende individ på grönbete bland kossor, getter , mörkhyade människor och skogar värda att dö för om man gillar att lyfta och förflytta fötterna framför sig.

Hur kan man sakna något annat när allting redan är komplett? Med tårar som rinner nerför kinderna lämnar jag men det landet gjort för mig kan ingen ta i från mig .

Vi saknar inte kon förrän båset är tomt .

Jag lämnar bakom mig 24 dagar av fantastisk träning som jag i mitt sinne vet har stärkt mig som löpare på långa distanser och som människa vad andra än säger. Totalt drygt 50 sprungna mil har det blivit och många promenader där emellan . Mycket vila och . Mycket återhämtning . Rätt människor att spendera tid med .

De val jag gjorde vecka 1 har visat sig varit optimala och de möten jag haft resterande vecka har gett mig perspektiv på så mycket . Vad vill jag och vad uppskattar jag ? Jag är stolt över att jag vågade göra denna inre och yttre resa när jag behövde den som mest! Jag tror att i höst och sensommar när jag når mina mål med löpningen så kommer jag att minnas tillbaka på dessa veckor . Givetvis kommer resan också att hjälpa mig med mål jag har med annat i livet och beslut jag behöver fatta.

Hur ofta lyssnar vi både inåt och utåt?

Min kropp känns starkare än på länge och det mest positiva är att mitt säte återigen jobbar vilket gör löpningen rolig igen.

Förutom löpningen har jag varannan dag gjort min prehab med förebyggande stabilitet och styrka och tränat på att meditera mera och att vara här och nu! Det har jag behövt.

Det jag tar med mig mest från min tid här är mitt mod och att jag vågade följa mitt hjärta och stanna kvar här när min magkänsla sade det till mig .

Kvar har jag haft egen tid och gjort vad som varit bäst för mig och spenderat tid med rätt folk och just därför lämnar jag med en styrka både inombords och utanpå . Det leendet jag har på bilderna på mitt anlete är det som människor får uppleva när jag är rätt och när glimten och strimman i mina bruna ögon är tillbaka så verkar jag vara på rätt spår .

Där någonstans finns hemma. Här inuti finns känslor som ger ljusa minnen och spelar känslorna ett spratt . Där finns ni som inte alls här samma liv som jag men ändå ler och kämpar på i en tid när stress och utbrändhet är och blir ett faktum i länder fyllda av så mycket stimuli och yttre faktorer så att ett vanligt umgänge bleknar fortare än vad denna solbränna kommer göra . Jag har lärt av er och bytt meningsskiljaktigheter och erfarenheter . De samtal vi kommit in på har jag knappt med mina närmsta för hur många förstår?

Charlotte på en av våra löpturer som jag aldrig kommer glömma . Tack för trevliga dagar tillsammans.

Det mest unika är att de minnen jag bär med mig kan inge ta i från mig och med dessa och en tränad löpakropp åker jag nu hemåt . Detta blev inte som jag önskade .

Det blev bättre .

Jag kommer hem .

Till Selma och mina föräldrar och till ett nytt jobb och en löpartävling som jag ser fram emot . Med motivation och inspiration och sju nyanser av rosa fast rosa egentligen INTE är en färg om du frågar tråkiga färglösa individer . Jag kommer hem .

Nu gäller det att förvalta detta rätt . Dagens löpppass talar för att det kommer bli ett bra år det här!

36 km gjorda på vita vintervägar . Inte fort utan som ett kenyanskt långpass med trötta ben efter gårdagens tuffare intervaller .

Det nya håret ser du här .

Adios!